Kära föräldrar
Kategori: Allmänt
Jag skulle vilja fråga er, ni som tror att ni på något vis helt plötsligt vid en separation blir den enda vettiga i era barns liv, hur fan tänker ni?
Man separerar, och helt plötsligt är den man levt med, som man älskat, som varit med och planerat barnen, skapat barnen, som funnits där under förlossningar och blöjbyten, magsjukor och trotsålder inte värd ett skit som förälder.
Helt plötsligt kan man inte prata, man kan inte längre se barnens bästa, barnet förvandlas till slagträ i en konflikt.
Ska det vara så?
Barnet valde inte er som föräldrar, steppa upp, ta ansvar, var vuxna och se till barnets rätt till båda sina föräldrar.
Ni skapade ett barn, och barnets barndom kommer inte att gå i repris, förstör inte den genom att bråka, för du straffar inte din expartner när du förstör umgängen och bråkar, det är barnet som får lida.
Jag såg ett inlägg i en grupp för mammor, där en kvinna blivit lämnad av barnets far, där hon ställer frågan vad hon ska göra, och hon fick de mest konstiga svar om att inte lämna barnet ensamt med pappan, som att barnet skulle kunna dö av ångest över att bli lämnad ensam med sin biologiska pappa en stund.
Gode gud! prata med varandra, se bortom svek och bitterhet och sätt ert nyfödda barn i fokus och se till att ni båda gör vad som är rätt för barnet, nu och alltid.
